Inre demoner
Jag var i Martin Luther idag på förmiddagen och kokade lite kaffe mm. samt skötte powerpointen som ibland ersätter psalmboken och agendan vid olika evenemang och gudstjänster som idag under familjegudstjänsten.
Under tiden som församlingen bad Vår fader och kom till..
"och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss"
Just då klämmer en person i församlingen i ifrån tårna jag omformulerar sig lite men säger, nästan skriker ut:
"FÖRLÅT OSS VÅRA SKULDER SÅ ATT VI KAN BLI GODA NÅGON GÅNG!!!"
Lite paff som jag blev sneglade jag över axeln och kollade dem det var och om det var mer på gång eller inte, personen satt kvar stilla och oberörd medan hela församlingen började vida på sig i sina stolar och lite viskande började höras medan ett smått obehag spred sakta sig över salen.
Men jag tänkte "amen på de ja!", någon gång får vi väl ta o rycka upp oss som mänsklighet och bli goda.
Vidare i historien.. efter en liten stund och några sånger senare så var det glömt.
Vi hade under en sång ett moment där du fick gå fram och tända ett värmeljus och sätta den på en världskarta och sända en tanke till någon som befinner sid där du sätter ljuset. Det var första gången jag varit med om att man satte det på karta, det kopplades en stark känsla till dem man tänkte på är man såg kartan framför sig så blev bilden i huvudet tydligare på vem man tänkte på. Jag satte ett på den södra delen av Afrika som jag ska resa till maj och sände en tanke till alla de människor jag ska träffa där men speciellt till de olika värdfamiljer som jag ska bo hemma hos, men även ett ljus till en vän som numera är bosatt i Thailand.
Åter till personen som utmärkt sig tidigare, den gick nu fram till altaret i stället och satte sitt värmeljus på träaltaret. När gudstjänsten avslutades gick min gudstjänstvärdskollega fram till hennes ljus för att sätta det på de plexieglas som skyddar dukarna på altaret ifrån smuts, men hon skulle flytta det så att det inte skulle lämna ett brännmärke i altaret eftersom att de skulle få brinna i drygt en timma till. När hon närmar sig hennes ljus så börjar personen som tidigare utmärkte sig att skrika högt, svära och skälla ut henne ända ifrån bänkraden så det hekade i den fortfarande halvfulla kyrkan för att inte fick släcka ljuset, vilket inte var hennes tanke eller det hon gjorde.
Den här personen fick jag sedan höra har ett trassligt liv inombords. Efter att jag talat lite med personen efter gudstjänsten så märkte jag att personen ser på världen med ett helt annat par glasögon än vad jag själv gör. Hon lämnade mig med ett stort frågetecken för hon frågade mig om jag vet vad ett tips är? Ja svarade jag, det är antingen när någon ger ett förslag till någon eller när man spelar och ska gissa vem som vinner. Hon sa att man inte ska tipsa. Nej, spela med pengar är inte att rekommendera sa jag.
Då sa hon: Här får du ett tips att ett man inte ska tipsa, men det var bara ett tips. Visade inte ett ända ansiktsutryck vände sig om och gick..
Det satte lite spinn på min skalle när jag försökte reda ut vad hon ville förmedla med hennes tips om tips, om det var meningen att vara ett skämt eller ett djupare budskap om att det inte är bra att spela för pengar..
vad vet jag? :)
Nu nu till kontentan på mitt första blogginlägg skulle handla om.
Man kan aldrig veta vad som lurar på andra sidan av en fasad, om man inte går runt den eller river ner den då, eller kanske klättrar över den, det jag vill säga är att man måste aktivt göra något för att få reda på vad som döljer sig på andra sidan.
Alltså om man inte vet något om en person innan du interagerat med den och tagit del av det stora eller det små saker som gör den personen unik så ska du inte ha några förutfattade meningar om den. Allt eftersom man tar del av information om en person så målar man upp en bild av vad den personen står för. Det är som att utforska okända vatten och göra en karta över de nya öar och grund som man stöter på allt eftersom.
Alla är unika på sitt egna sätt, det krävs bara en liten detalj som skiljer sig för att skilja dig ifrån mängden och göra just dig unik. Var din egen herre och var stolt över vem man är oavsett hur annorlunda man må vara.
De kan vara det lilla som gör skillnaden stor. 100000001,00 10,000000100
Finns det något viktigare här i världen än samtalet med din nästa?
Hur ska man kunna lära sig utav världen allt om hur den hur den fungerar i det stora och in i det lilla utan att ta del av andras syn på den? Jag tror att genom att klarare se hur världen fungerar så hittar sin egen plats, identitet.
Då når vi det som alla vill ha, vad det än må vara? Att fylla en roll eller plats som har betydelse för just dig oavsett om det är att arbeta som trädgårdsmästare eller att vara astronaut. Alla är vi unika, när du inser det så är det början på att finna sin egen plats. Sin egen mening med sitt eget liv. Meningen är olika för exakt alla, även om det är enbart det lilla som skiljer sig. Det finns en röd tråd som för samman allas meningar med livet och just i det här ämnet så går den tråden genom att vi alla för att frodas behöver ta del av andra människors syn på världen. Oavsett vem det är så gynnar det att känna till andras verkligheter. Just för att du inte är precis som någon annan, varför skulle jag vilja vara det? Varför skulle jag vilja sträva efter att inte äga mitt eget jag. Förebilder tror jag är A & O i personlig utveckling men det är ingen kopia man ska sträva efter utan att ta till sig de kvaliteter som kompletterar vad man själv tycker är viktigt och mindre viktigt i sitt liv. Det är så man bygger sitt liv.
Man ska inte ta över någon annans syn på saker utan att ta den till sig och reflektera över den och applicera de på sitt eget sätt att se världen. Man kanske tar till sig lite eller rent av avfärdar det helt, oavsett hur man väljer att se på andras erfarenheter och åsikter så är det genom att ta del av dem så blir du medveten om hur människor runt dig kanske upplever världen och själv kan se världen ett snäpp klarare.
Det är lite om att för varje liten bit information man tar del av om vad som rör sig i världen så ställs fokusen på en kamera ett snäpp skarpare på en kamera, livets kamera utan slut på "fokuserings snäpp". För var ny bit med information eller var erfarenhet du tagit del av oavsett hur den kommer till dig så närmar kameran sig att komma till fullt fokus. Det är enbart genom att fokusera mer och mer som man kan nå en klarare bild men även när du vet att du vet att det finns inget slut på fokuseringen så är det enbart tron av att man slutligen kommer få den bästa skärpan på en bilden som är ditt liv som får dig att fortsätta att ställa in skärpan, att söka sig till nya miljöer eller människor för att samlar på sig information credits som du får använde för att fokusera in på din "livskamera".
Ju mer man börjat fokusera ju mer kan du njuta av livet för det blir klarare och mer bekymmersfritt att röra sig runt med andra människor utan att trampa dem på tårna, eftersom att för du har nog fokus att se dem innan det är för sent. Att leva i medveten om att precis samma värld som du själv kanske ser och lever i kan en annan person uppleva på ett helt annat sätt.
Jag tror att brist på integration mellan människor kan få människan att skapa egna "inre demoner" eller kanske inre karaktärer eller till och med en helt egen värld som utspelar sig inom dem och att den till slut blir till en verklighet som de spelar ut i den verkligheten som vi delar med varandra. Speciellt människor som har traumatiserats någon gång under sitt liv, om de inte får prata i förtroende med någon så kan de lämna den verkligheten som vi lever i och bygga sin helt egna möjligt självdestruktiva världsbild.
Jag tror att alla behöver någon sorts bollplank, någon som skickar tillbaks bollen i en lite annan riktning än vad man själv släppte iväg den i. Det kan vara i form av ett alldagligt samtal med en människa eller kanske en föreläsning som man kan bolla tankar om med någon, en bok som väcker känslor och intresse eller kanske en film. Det viktig ligger i att reflektera över hur du ser på en sak och öppet delar med dig av dem till någon annan som fördomslöst beskriver sin upplevelse av exakt samma sak. Reflektera i ensamheten är något man alltid bör göra tycker jag.
Jag tror att de som saknar samtal med andra kan komma att enbart prata med sig själva i tankarna och då finns det risk för att de formar någon sorts inavels verklighetsuppfattning som inte riktigt lyder under de normer som andra lever efter.
Jag tror inte att det finns ingen starkare kraft i våra liv än den som vi har inom oss, det redskapet som tankarna är, hjärnan möjligheten att göra fria val i våra liv grundas i tankarna och där igenom med tankarna kan allt skapas. Jag säger inte att alla ska leva efter samma normer och att det finns en klar linje över vad som är rätt och fel, det finns ett neutralt rum där människor träffas på samma nivå. Det är den världen som vi måste lära oss om för att kunna få ut lycka i våra liv. Samexistensen med andra är en röd tråd genom allt levande på jorden.
Många av de människorna som jag träffat i mitt liv och där jag anser att de har en ohälsosam och onormal relation till omvärlden och hur den fungerar i symbios med alla andra levande organismer, är oftast grundad i brist på samtal under förtroende med andra ansikte mot aniskte.
Jag tror att man får ut mest av det fysiskt närvarande samtalet om man gämför med andra sätt att föra samtal med din nästa t.ex över nätet via dator eller telefon. Över nätet är lite skyddat och man tappar många av de mänskliga faktorerna som får dig att bilda rätt uppfattning över vad som vill förmedlas. Delen med koppspråk och röstläge mm, telefon där har du rösten och kan läsa in i den för att bättre forma det budskap som personen i fråga vill förmedla med det lämnas fortfarande stort utrymme till missförstånd och den otroligt mycket högre än när man talar ansikte mot ansikte. Tala med webkamera är nog det närmaste man kan komma till ett substitut för att vara fysiskt närvarande, men inte heller är det optimalt då jag tror på att det finns mycket spänningar som flödar osynligt mellan människor när de är nära varandra.
Nu när jag pratar om samtal så menar jag kanske inte "Fint väder" samtalet utan de där dett finns en kärna av kreativitet, alltså där hjärnan kräver att du ska reflektera över vad som sägs i samtalet och vad du ska säga för att föra det vidare. Den kreativiteten finns såklart i vädersamtalet med men den är så otroligt mycket mindre än om när du t.ex. ska berätta om dina tankar kring t.ex. en film eller bok eller upplevelse.
Det kreativa samtalet är absolut en förmåga som man tränar upp, att tala med andra människor. Det finns människor som verkligen inte kan föra en konversation med en främling och det tror jag är för att de först och främst inte vågar men det är troligt grundat i skamen att visa en ny människa vad man själv kan. Det är otroligt utlämnande att föra ett samtal med en vild främling. Men det är spännande och lite av ett äventyr på de 7 haven att tala med en helt ny människa, vi säger det här igen med att ge sig ut i en båt på okänt vatten.
Man kan ju alltid styra båten på säkra vatten där man varit tidigare har en karta och kan känner sig trygg för man vet var alla grunda vatten är. Men vad lär man sig på det? Man kan alltid lära sig något nytt på kända vatten men inget slår spänningen att ge sig ut på vatten där ingen du känner tidigare varit. Spänningen att tala med en främling är svår att tangera!
Uppmaning: Tala med din nästa. Ta del av vad den har att säga och dela med dig av dig själv. Döm inte andra efter deras syn på saker utan bara inse att människor ser olika på allt.
Reflektera, alltså tänk, använd vad Gud gav dig innanför din skalp och bröstkorg.
Det var ju kul att skriva blogginlägg! :) Glöm inte att detta bara är lite tankar ur min lilla verklighetsuppfattning!
Kommentarer
Postat av: Alex
Mycket trevlig läsning! Fortsätt med det
Postat av: Sara
väldigt bra skrivet. Bra reflektioner. givande! Kram
Postat av: Klas
Inponerande, jag gillar vad du har skrivit!
Trackback
